Bubbelmammas

Egentligen skulle jag skriva att det gått åt skogen.
Resan till Dalarna där Mimmi skulle paras gick inte som vi hoppats på så det är inte troligt att det blir några valpar.   🙁
Samtidigt hör man så ofta om saker som inte borde vara möjliga – men ändå händer.
För egen del har det faktiskt hänt mig. För 29(!) år sedan fick jag låna ett halvblodssto. Chansen att hon skulle kunna få ett friskt och levande föl var ungefär 5 % efter att hon först fått ett blint föl som tvingats avlivas vid tre dagars ålder, sedan kastat då hon var i 7:e månaden vid andra försöket. Nu var hon 12 år och hade en fysionomi som gjorde att hon lätt drog på sig bakterier och infektioner i underlivet. Jag fick låna ‘Flingan’ och försöka se om det kunde bli ett föl till mig.   🙂
Både stoets ägare och jag var med vid betäckningen, det var så spännande!
Sen var det nästan en månads väntetid tills det var dags för ultraljud. Joo, där fanns något !  Sen kom den långa väntan och oron att något skulle gå fel – det hade ju gjort det tidigare.
Den första sparken mot mitt öra genom Flingans mage var magisk.   🙂
Den 3:e juni 1989 föddes hon, mitt lilla underverk Sonica. Hon var fullständigt perfekt!
Det var oroligt ett tag – Flingan var inte så intresserad av att vara mamma, hon hade ju inte så mycket erfarenhet.
För att inte sväva ut för långt…  Jag fick förmånen att vara med Sonica från hennes första andetag till det sista och jag kommer alltid att sakna henne. Vi fick 24 år minus 3 veckor tillsammans.

Nu sörjer jag valparna som inte kommer. Men…
Hundar som knappast mötts, hundar som fysiologiskt inte borde kunna, hundar som inte beter sig som ‘man ska’ men det blir valpar ändå.
De här två hundarna var otroligt fina ihop och matchade varandra utmärkt. Båda var villiga, tiden var rätt och det gjordes många försök. Jag väljer att klamra mig fast vid det lilla lilla halmstrået att det kanske kanske ändå kan ha blivit tillräckligt mycket ‘närkontakt’ trots att det inte blev så som vi ville, trodde och hoppades att det skulle bli.
Jag väljer att hoppas…

Fortsättning följer.

         
TACK för 2016 från Bubbelmammas!   🙂

Man blir allt lite ‘ämlig’ när man löper, eller hur ?   😕
…var det för dialektalt, tro? Svårt att översätta till svenska.   🙂
…och när jag tittar på synonymordboken var det till att ta i, SÅ illa
var det inte – det bara syns att Mimmi helst hade velat vara någon annanstans…
Helst hemma.   🙂
Det är hon nu, det märks på alla tre tjejerna att de går runt och ligger lite varstans – glada
åt att ha mera plats än i husbilen. Lilla Beda katt blev också väldigt glad när vi kom
hem, hon har nog längtat efter sina stora lurviga ‘systrar’ – och oss. Nu ligger hon
och spinner mest hela tiden, har inte ens brytt sig om att börja tigga mat ännu. Det
syns att hon tröstätit lite när hon varit hos ‘mormor’ och enligt rapporterna har hon
sovit väldigt mycket. Det kan man väl gott få göra när man med ett halvår passerat 17 ?!  🙂

Vår långresa gick inte alls som planerat – men det är så det brukar vara/bli med mattes planeringar!
Tanken var att Mimmi skulle få ett par förstaplatser och att Sunny skulle komma tvåa och få överta hennes
certifikat eftersom Mimmi redan är Nederländsk champion. Det gick åt skogen redan innan vi åkte hemifrån !!   😕
Sunny började löpa och blev då – som de blir – tröttare/rundare/segare/blygare än vanligt.  Det resulterade i att hon
bara EN av de tre utställningsdagarna lyckades knipa åt sig ett ‘excellent’ (grunden för ovanstående planering…)  😉
…och den dagen var det en annan hund före Mimmi i placeringarna. En som rörde sig väldigt fint, men… Den dagen
var den “bara” måttligt rädd och svårhanterad, dagen efter borde den ha fått ett KEP (kan ej prisbedömas) p.g.a. att den
kastade sig undan från domaren och vägrade låta sig tittas och pillas på. Det är ju just den osäkerheten som vi försöker få bort
ur rasen, då borde det inte premieras på utställning.    🙁
Ja, och den tredje utställningsdagen – då var Sunny seg och blyg och det var en domare som gillade fart och fläkt och frejdiga hundar.
Då hjälper det inte att hon får omdömen som ‘otroligt söt’ och ‘med de vackraste mörka ögon’ – det går inte ändå. Suck.  😕
Vid det laget hade både Mimmi och Bubblan också börjat löpa så på hemvägen har vi haft TRE vilsna byxfior som inte känner
igen sig bland sina stormande hormoner.   😕
Så medan Sunny i våras lät vänta på sig när hon skulle börja löpa – så har Mimmi istället kommit igång nästan två månader innan
jag hade tänkt mig.  Det blir inga aprilvalpar då, inte.   😕
Nästa vecka åker vi till Falun där Mimmi har date med en trevlig kille som heter Bilbo. Han är liksom Mimmi kärnfrisk, trevlig
och ‘en glad skit’.   😀
Mera info kommer!